Mina minnen från Slutaudition, del 5

När vi kom till hotellet så hade vi möte med Urban som skötte allting med musiken. Vi fick redan veta i bussen på vägen hem att en överraskning väntade oss när vi kom fram till hotellet. Alla trodde att det var något i som idolerna fått göra tidigare år, d.v.s, välja en låt, lära sig texten och framföra den dagen därpå. Men så var det inte! Vi hade en sån tur med detdär, vi behövde inte göra nånting. Det som var överraskningen var att middagen var serverad för alla oss som lyckats ta oss såhär långt!

Åh, det var såå god mat. Vi åt och åt och samtidigt blev filmade och intervjuade oså. När det var läggdags fick vi instruktionerna: Lägg er och sov, eller öva på er tredje låt. Man vet ju aldrig vad som väntar under morgondagen, sa Ubbe med glimten i ögat. Jaha tänkte jag. Jag är så jäkla aptrött, men jag måste sjunga igenom låten, välja tonart och sätta formen på den. Sjöng igenom den några gånger för mamma och när jag var nöjd så gick jag och la mig.

Vaknade kvart i 7, väldigt utvilad. Idag fick vi lite sovmorgon. Åt en stadig frukost, var inte lika nervös idag, tror att jag kände på mig att något bra skulle hända liksom.. När vi kommit fram till Globen fick vi vänta, vänta, vänta & vänta. Och syncha. (stavas det så?) Syncha är iallafall när man blir intervjuad kan man säga.. När vi hade suttit och väntat i några timmar fick jag panik och började tok öva på låten. Jag gick bort och satte mig på en bänk för att kunna vara ifred och öva i lugn och ro.

Efter ett tag kom Rasmus fram till mig när jag gick runt och sjöng satte han sig på bänken och sa: "Det är ingen idé att du övar, vi ska ändå inte sjunga idag". Va? Tänkte jag. Sedan blev jag skeptisk och tänkte: Aha, den jääveln försöker lura mig! haha ;) Så jag sjöng vidare och tänkte inte mer på det. Men ryktet spred sig. Det var fler som kom tillbaka efter att de synchat och sa samma sak. Till slut orkade jag inte sjunga mer och tänkte: okej, jag kan den nu. Om de skulle lurat mig så behöver jag inte bli nervös över låten iallafall.

Femtioelva år senare fick vi äntligen gå in i globen. Men vi blev helt paffa. Mitt på golvet stod det 30 stolar, inget mer. Scenen vi stått på i två dagar var poff väck. Det var då jag fattade att vi verkligen inte skulle sjunga. Vi gick fram och satte oss på stolarna och Peter Jhide kom fram och berättade att vi skulle gå upp till juryn en efter en och få besked om vi går till kvalet, eller nej.

Han berättade att vi skulle åka upp i en hiss och sedan gå fram mot dem. Precis som de gör i American Idol. Fifäsen vad jag blev nervös där. Jag tittade mig omkring och såg alla duktiga sångare och sångerskor och tänkte att jag ändå kommit hit. Jag var helt säker på att inte gå vidare.

Peter J. är en rolig filur. Han var den som ropade upp alla. Han kunde säga: Nu är det dags för.....(sen vänta i 20 år som han alltid gör) och riktigt stirra någon in i ögonen, t.ex. mig. och sedan säga någon annans namn...... ALICE. Man bara, ååhhh sluta glo på mig då. Jag trodde ju fan att det var jag! Hans blick riktigt tränger sig igenom hela kroppen! Åh. Jag satt där och väntade, och väntade. Blev ju mer och mer nervös när jag insåg att det redan var många som gått vidare. Det var 8 tjejer och 8 killar som skulle vidare till kvalet och när redan 5 tjejer gått vidare blev jag nästan gråtfärdig och det var då Peter J sa mitt namn.

Jag var så jäkla skraj när jag gick ut från arenan. Vad skulle de säga? Vad ska jag göra? Tänk om jag snubblar? AH. Fick min mikrofon och gick in i hissen. Kollade rakt ner i golvet för vågade ju inte direkt glo på kameran! Åkte upp i hissen och när den stannat stod jag först kvar. Fattade inte att jag skulle öppna själv (på idol är det alltid någon som öppnar dörren åt en, hahahah). Så jag stod där som ett fån och bara: JAHA, jag måste trycka. Fan vad tung den var, inte alls beredd på det. Gick väldigt trögt till en början. Och där stod jag. 50m kvar till den heta stolen framför juryn.

Fortsättning följer.......

Ps. Har du missat de andra inläggen? Klicka här: del 1, del 2, del 3, del 4.